Idag har vi åter lämnat över ordet till Mia Berg. När hon var sju år dog hennes pappa strax före upploppet på ett motionslopp. Trettio år senare har hon givit hans död en mening med boken “Dödsviktigt” och med föreläsningen “Det är dödsviktigt att prata om döden”. Igår besökte hon och Monica Kulturmagasinet i Sundsvall.

“Jag kliver upp på en scen för att berätta min historia och jag är inte nervös och jag är inte ledsen. Jag vet vad jag vill säga och jag vet att jag vill beröra, och när jag står där så känns det bara rätt och fint.

Sen, efteråt börjar kroppen skaka. Varje gång. Först börjar det rycka i musklerna i låren, sådär så att det känns som att knäna hoppar. Sen börjar jag skaka i överkroppen. Och sen börjar jag frysa, så jag får ståpäls över hela kroppen och hackar tänder. Även om jag står kvar i det varma strålkastarljuset.

Jag tänker att det är sorgen som blåser genom kroppen. Att jag kan stå där och le och känna mig lugn, men att kroppen minns det jag tror jag glömt. Känslorna från då har hittat små bon i mig, och det känns på nåt sätt symboliskt att de sitter i benen, de där benen som ställt sig upp så många gånger fast jag inte ville stå, benen som gått vidare i livet på den nya vägen som jag inte ville gå.

Under året när jag skrev Dödsviktigt var jag sängliggande flera gånger, kroppen la liksom ner, men jag blev aldrig rädd, för jag tänkte att någonstans måste jag ju ha haft den, sorgen, som jag jobbade så hårt med att inte visa för andra runt omkring. Jag lagrade den i alla mina muskler istället.

För något år sedan var min mamma väldigt dålig, och all den där skräcken sen förr vaknade i mig. Det var också en kroppsreaktion, den kom först, innan jag förstod hur rädd jag var. Och jag fick ont i den där särskilda punkten precis vid höger revben, värk och tryck, och jag tänker att det kändes så bekant på nåt sätt, men varför då? … och så swisch for jag tillbaka till en sen kväll när jag var sjutton år och min mamma körde mig till akuten för att jag hade ont just där. Stressymtom sa läkarna då. För mycket plugg och krav. Men jag talade ju inte om för honom att jag precis kommit på att min pappa aldrig mer skulle komma tillbaka. Och att det gjorde så fruktansvärt ont. Att det var skräcken i mig som värkte.

Men det är inte bara skräck och sorg som lagrats i min kropp. Jag lagrar fina minnen också, och det gör jag väldigt medvetet. När jag var tjugo och förstod att min farmor inte hade så långt kvar, så tänkte jag mycket på det där, att jag faktiskt inte mindes hur det kändes att krama pappa. Så en dag när jag följde med farmor till kyrkan passade jag på.Jag höll hennes hand i min och blundande. Kände hur len hennes gamla bruna hud var, hur ådrorna hittat nya vägar över hennes händer, kraften i dem, trots åldern. Sen lutade hon sin panna mot min kind, och jag präntade in det minnet också. Nu behöver jag bara blunda för att jag på riktigt ska kunna känna henne sitta lutad mot mig igen.

Kroppen minns, vi bär hela våra liv med oss. När vi tror att allt glidit undan i minnena, finns svaret där, alldeles under vår egen hud.

//M”

Vill du läsa mer om Mia och hennes arbete?
www.miaberg.nu
www.dodsviktigt.nu

Som Change Leader ingår det i våra arbetsuppgifter att skriva kvartalsrapporter där vi dokumenterar vårt arbete. För oss på Randiga Huset är det i dagarna första gången. Att sitta och sammanställa siffror på hur många vårt arbete hjälper är inspirerande. I samtal, mötesplatser och stödgrupper, i klassrummen och på arbetsplatserna.

Våra dagar är många, långa och rusar förbi. Ibland känns det som vi inte fått någonting gjort för det är så mycket kvar som vi vill göra för att nå ut till dig och dig och dig. Då är det nyttigt att ta en stund att se allt det som faktiskt ÄR gjort och konstatera att vi är på väg. Ta en stund och tänka på alla de härliga barn och ungdomar och familjer som vänder sig till oss med sin tillit i det svåra och inse att för dessa människor gör vårt arbete skillnad.

Vi vill summera första kvartalet med ett stort tack till vår personal och till våra fantastiska volontärer. Utan er är vårt arbete inte möjligt! Och till Reach for Change för att ni tror på Randiga Huset och för att ni väljer att stödja oss i vårt arbete att synliggöra och hjälpa barn och unga som förlorat en förälder, ett syskon, en kompis eller annan närstående.

TACK!

Catharina & Monica

Efter denna otroligt snörika och kalla vinter tror jag att alla längtar otåligt efter de första vårtecknen. Många har varit hårt drabbade av influensa och förkylning och ett tag verkade det som att det aldrig skulle ta slut. Så plötsligt, är det fortfarande vid 18-tiden, ljust ute. Jag märker det när jag ska låsa kontorsdörren och gå hem för dagen. Plötsligt ser jag nyckelhålet utan att famla och anstränga mig!

Jag är i otakt med kalendern. Jag har aldrig förstått mig på varför det nya året börjar i januari när det är som mörkast. För mig börjar året när ljuset kommer tillbaka. När snön och isen smält bort och jag börjar spana efter den första vårblomman. Ni vet den där gråtråkiga, tillplattade gräsmattan som solen plötsligt skiner på. Jag kommer på mig själv med att spana efter den första snödroppen. Från något litet lyckligt barn brukar jag plötsligt en dag få en ”avnypt” liten tussilago som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Nästan ingen stjälk men en lysande gul liten prick. Lyckan i barnets blick vid överräckandet av gåvan. En värdefull gåva som jag vill visa min tacksamhet inför. Ett tecken på att våren faktiskt är på väg.

Medan jag skriver detta slår det mig att så är det med sorgearbete också. I början ett oöverstigligt mörker. När det gått en tid, olika lång för olika människor beroende på hur den egna ryggsäcken ser ut, känns det plötsligt en dag. Man kommer på sig själv med att man orkar lyfta blicken utåt igen och man upptäcker att det faktiskt finns en värld kvar där, utanför en själv, som snurrar på, nästan som vanligt. Plötsligt ser jag cykelkedjan. Den där som varje vår är rostig och envisas med att hoppa av. Som gjorde att jag som liten blev så ledsen för jag måste vänta tills någon kunde hjälpa mig att lägga på den igen innan jag kunde cykla vidare. Den behövde rengöras och smörjas och det var ett evigt pyssel. Minns ni? Det är nog likadant med Livet. Det består av en mängd olika cirklar som går in i varandra, som en lång, lång kedja som hänger ihop. En del öglor är större och en del är mindre. Varje ögla är ett äventyr som är en del av livet. Det måste hänga ihop för att det ska kännas bra. Det gäller att ha någon som hjälper en när det hoppar ur. Nån som säger det där rätta ordet som gör att dagen känns värdefull trots att det är tungt. Någon som ”lagar kedjan” åt en. Den hjälparen kan vi alla vara åt varandra.

Monica