June « 2013 « Randiga Huset

Lite som att stå naken på Sergels Torg

För 22 år sedan dog min bror i en olycka. Att dela med sig delar av en personlig berättelse i publik media är inte en självklarhet för mig. Ändå har jag i samråd med mina närmaste valt att göra det.

Under sommaren kommer ni på flera av landets kommersiella radiostationer (Rix FM, Lugna Favoriter, Radio 1 och Bandit) att kunna höra korta klipp om bakgrunden till mitt arbete i Randiga Huset och om min drivkraft att förändra. De är inspelade i samarbete med Reach for change som vill uppmuntra alla er som har en idé att våga tro på den och ta steget att omsätta den till handling.

Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att våga ta steget att närma sig sin sorg. Jag vet också av egen erfarenhet att livet blir bättre, mycket bättre. För mig kom vändpunkten när jag stannade upp och vågade. Om min berättelse kan hjälpa dig att hitta det modet så är det värt att ”stå naken på Sergels Torg”.

Förlusten har jag lärt mig leva med. Jag tänker fortfarande på honom varje dag och jag undrar ofta hur livet hade sett ut om han funnits kvar. Visst finns det dagar när saknaden är stor men för det mesta sprider sig en värme och en glädje inom mig när jag tänker på honom. När jag ser tillbaka har det svårast varit att lära sig förhålla sig till konsekvenserna. När min bror dog ägnades väldigt lite uppmärksamhet åt de efterlevande barnen och de följder som en förlust kan få i en familj. Under många år hade jag svårt att närma mig det som gjorde så ont och i familjen hade vi svårt att tala om det som hänt.

Därför känns det fantastiskt att få vara delaktig i det arbete Randiga Huset gör för barn, unga och familjer i sorg. Vi kan inte ta bort förlusten men genom vårt arbete kan vi ge dem som drabbas verktyg att hantera sina förluster så att konsekvenserna blir mindre och livskvaliten god.

Stort tack till kollegor och volontärer i Randiga Huset som gör vårt arbete möjligt. Och till Reach for change för att ni tror på oss.

Vill du tjuvlyssna på ett av klippen redan nu så ligger det upplagt här: http://snd.sc/10mJMCa

Catharina

Att känna

Innan vi går in på dagens tema kommer här en liten korrigering av vårt förra inslag. Med skolkritor menar vi den sort som man använder när man ritar till exempel hagar på asfalt. Stora, tjocka med mycket färgpigment. De finns att köpa i leksaksaffärer.

Jag (Catharina) passade på att göra en burk till minne av min bror i veckan som gick. Så här ser den ut. Hur ser din ut?

Så över till dagens tema. Att känna.

Vid svåra livshändelser är det inte ovanligt att tankar och känslor blir ett enda kaos och det är svårt att sortera ut vad man känner och varför. Situationen kompliceras ofta av att man försöker ta hänsyn till varandra. Oron kan vara stor både för de egna och andras reaktioner om man stannar upp och känner efter eftersom de känslor man upplever kan vara mycket starka. Som vi har varit inne på tidigare i ´Döden finns´ (Att lära sig leva med sin sorg) kan man ha motstridiga känslor inför personen som dött och för den situation som uppstått. Det är normalt och en del av processen.

Idag tänkte vi presentera en övning som handlar om känslor. Genom att lära sig känna igen olika känslor och hitta mönster kan man på sikt lära sig att förstå vad man känner och varför. Då är det lättare att hitta strategier för att hantera och uttrycka sina känslor. Både för egen del och när det gäller andra. Genom att se sammanhangen kan man även förstå att det man upplever är normalt utifrån den situation man befinner sig i.

Eftersom smilisar är ett utbrett fenomen och för många en del av vardagen kan denna metod med lite tanke bakom bli ett användbart redskap i kommunikationen.

Det här behöver du:
Papper
Penna
Ett litet glas

Så här gör du:
Förberedelser:
1) Använd glaset som mall för att rita runda cirklar på ett papper. Rita 8 cirklar.
2) Under respektive cirkel skriver du följande meningar. En under varje cirkel.
När jag vaknar
När jag är i skolan
När jag är ensam
När jag tänker på den som dog
När jag är tillsammans med kompisar
Innan jag somnar

Under de två cirklar som blir kvar kan du välja att skriva något som passar in i ditt liv.

3) Kopiera gärna pappret och gör det till en vana att använda det när behovet finns.

Genomförande:
Använd pappret både när livet känns ganska bra och när det är jobbigt. Tanken med cirklarna är att kunna rita smilisar som berättar hur man känner i de olika situationerna. Använd gärna färgpennor om du ytterligare vill förstärka din känsla genom att använda en speciell färg.

Precis som förra veckan är övningen i sig enkel men genom att använda den regelbundet bidrar den till att kartlägga tidpunkter och situationer som är bra och dåliga. Då blir det lättare att identifiera när och var man behöver mest stöd och hur detta bör se ut. Övningen ger er något att utgå ifrån i era samtal. Exempel på frågor som kan passa bra är (men här får du känna dig fram): När känns livet lite lättare? När är det som tyngst? Vad behöver jag få göra när livet är bra, dåligt eller mittemellan? Vilka människor vill jag ha i min närhet vid olika tillfällen? Vad behöver jag när jag känner si eller så? Som vanligt gäller det att vara lyhörd för barnets ork att delta i samtalet. Att prata om känslor är svårt speciellt när det handla om starka känslor. Ibland kanske det är lättare att lämna en gubbe på kylskåpsdörren eller spegeln i badrummet som berättar det man kanske inte kan eller vill säga…

Med omtanke
Randiga Huset
PS. Glöm inte att maila dina frågor och förslag på teman till [email protected].

Att minnas

Livet stryker både med- och mothårs och vår minnesbank fylls av olika typer av minnen. Beroende på vad vi upplevt kan det vara mer eller mindre svårt att närma sig dem.

Minnen är viktiga för att knyta samman livsberättelsen. Rädslan att våga minnas kan vara stor (medvetet och omedvetet) eftersom minnen ibland gör ont. Även de som är fina, eftersom de kan väcka saknad. Ibland gömmer sig ett fint minne bakom ett som är svårt. Ibland är det tvärtom. Minnena berättar vår historia och genom att ta väl vara på dem lever de vidare i vår framtid. När vi hittar sätt att dela dem med varandra får vi inte bara fler minnen att bevara utan en möjlighet att tala om dem.

Vi möter ofta en rädsla hos både barn och vuxna att glömma. Idag tänkte vi presentera en övning som du/ni kan göra i familjen, i klassrummet eller tillsammans med vänner. Syftet med övningen är att fånga upp minnen och vara rädd om dem. Övningen är enkel i sin inramning och det är meningen. Det är inte övningen i sig som är viktig utan det utrymme den skapar för att minnas, bevara och prata med varandra. Ni kan göra varsin burk eller en gemensam.

Minnesövningar kan kännas tunga att göra. Tänk på att barn kanske bara orkar beröra ett minne mycket kort. Låt dem välja hur mycket de vill berätta om sitt minne. Samma sak gäller när de lyssnar till andras. Övningen fyller sin funktion även om de inte säger så mycket och koncentrationen flackar. Ni kan alltid återkomma till minnena en annan gång och fortsätta samtalet. Vår erfarenhet är att barnen uppskattar att prata minnen och att minnesövningar bidrar till att man på sikt mår bättre både som individ och som familj/klass/grupp.

Det här behöver du:

1 liten glasburk med lock
Salt (Hur mycket beror på burkarnas storlek och hur många ni är. Burkarna skall fyllas till bredden.)
Gladpack/plastfolie
Skolkritor i olika färger
Filtpennor i samma färger som kritorna
Vita pappersark
(Material till dekoration, exempelvis lim, pärlor, snäckor…)

Så här gör du:

1)      Fyll burken med salt tills den är helt full. Skaka den hårt ett par gånger så saltet packas ordentligt. Fyllt på med mer salt om det skulle behövas. Ända upp till kanten.
2)      Tänk på 3-5 minnen som du vill bevara.
3)      Skriv ner dem på ett papper. Välj olika färger till dina minnen. Om du inte själv kan skriva, be någon om hjälp. Du behöver inte skriva mycket. Använd gärna olika färger.
4)      Häll ut salt på 3-5 pappersark (ett för varje minne)
5)      Börja med att tänka på ett av dina minnen. Tag en krita och gnid den mot saltet så att detta tar färg. När saltet fått den färg du önskar häller du det i burken. Ditt minne finns nu bevarat i burken.
6)      Tänk på ett nytt minne och gör om moment 4 och 5.
7)      När du har gjort detta med de minnen du valt är burken full med både salt och minnen i olika lager. Skulle burken inte vara helt full kan du avsluta med ett lager vitt salt upp till kanten.
8)      Lägg försiktigt ett lager gladpack över burkens öppning innan du sätter på locket (detta för att förhindra läckage). Om du vill kan du dekorera locket innan du sätter det på burken.
9)      Dela med dig av de minnen du valt till dem andra och få möjlighet att ta del av deras.
10)      Välj en plats där burken kan stå och hjälpa dig att minnas. Förvara lappen där du skrivit ner dina minnen nära burken så finns de alltid kvar.

Med enkla övningar och tekniker kan vi göra skillnad. De är metoder för att komma åt det viktiga samtalet. Det inre och det som sker i sällskap med andra.

Nästa vecka handlar Döden finns om känslor.

Med omtanke
Randiga Huset

PS. Glöm inte att maila dina frågor och förslag på teman till [email protected].

Att lära sig leva med sin sorg

Det ligger nära till hands att önska att sorg gick att bota. Att det fanns en magisk formel som tog bort det onda. Tyvärr så gör inte det. Men det finns sätt att lära sig att leva med sin förlust.

För dig som befinner dig mitt i sorgen kan arbetet med att hitta en väg framåt kännas tung. Kanske ställer du dig frågan om det ens är möjligt. Till dig vill vi säga att det ÄR möjligt men att det tar tid, kraft och faktiskt även en del mod. Saknaden kommer alltid att finnas där som en del av ditt liv (och vara mer eller mindre påtaglig) men med rätt verktyg är förutsättningarna goda för att kunna leva ett bra och glädjefyllt liv.

Som du säkert förstår är det ett stort ämne och vi får ta det en bit i taget. Idag tänkte vi berätta lite om några av de pusselbitar som är viktiga och varför.

I Randiga Huset arbetar vi enligt en metod som utarbetats av psykologer och kuratorer som har många års erfarenhet av att arbeta med sorg och har tagit del av den forskning som finns på området. De har speciellt intresserat sig för barns och ungas perspektiv och för hur familjen påverkas av en förlust.

Det man kan se är att det finns ett några saker som är extra viktiga för att det som har hänt skall kunna integreras i den efterlevandes livsberättelse:

Bearbetning
- Det är viktigt att få möjlighet att bearbeta det som inträffat. Det hjälper till att skapa en sammanhängande berättelse om det som hänt och kanske kan man till viss del få svar på frågan varför (även om det är en fråga där svaren sällan känns tillräckliga). Det ger en möjlighet att få uttrycka och dela med sig av sin upplevelse.

- Det är också viktigt att få reflektera över det liv man levt tillsammans. Vad det gav och inte gav. För att få en bild som är hel behöver man lära sig att hantera både det som var bra och mindre bra. Det är inte ovanligt att man känner motstridiga känslor inför den som dött. De dagar saknaden fylls av fina minnen av tiden tillsammans kan smärta men tanke och känsla går ´hand i hand´. De dagar saknaden blandas med ilska, besvikelse och sådant som inte blev sagt är mer komplexa och ofta svårare att hantera.

- En tredje viktig aspekt av bearbetningen är de förändringar som förlusten kommer att innebära för framtiden. Att leva med en förlust är att leva med en saknad. Många vittnar om hur den blir tydlig i samband med stora händelser i livet men också i det vardagliga. Genom att ge dessa tankar och känslor utrymme bidrar de med en viktig del i det pussel som med tiden kommer att hjälpa dig att leva med det som hänt.

Bygga en minnesbank
- Det sägs ofta att så länge vi minns och talar om en person så finns han eller hon kvar. På många sätt är det sant. Trots att den som dött lämnat oss i sin fysiska form finns relationen till honom eller henne kvar inom oss. I minnesarbetet låter vi minnena bli en tillgång. Med deras hjälp kan vi berätta vår historia och skapa en inre relation till den döde. Arbetet gör att relationen förändras istället för att brytas.

Att låta minnet leva är något konkret där alla som har en relation till familjen och till den döde kan bidra. Dela med dig av dina minnen av personen och av gemensamma upplevelser. Låt den döde vara en del av det dagliga livet. Omtalad, tänkt på, saknad! också över tid. För den som inte längre har möjlighet att skapa nya minnen med en älskad blir andras minnen till en skatt. Så var generös med dina minnen!

Den viktiga kommunikationen
- När en älskad människa dör gör det ont. I vårt arbete möter vi många familjer som berättar om hur förmågan att kommunicera ersatts av en kompakt tystnad. Det gör helt enkelt för ont att prata med varandra om förlusten. Den berör den mest sårbara inom oss. För att underlätta arbetet som beskrivits ovan är det viktigt att vi hittar sätt att bryta tystnaden och möjliggör för familjemedlemmar, vänner, och kollegor att nå fram till varandra. Därför jobbar vi mycket med att stärka kommunikationen inom familjen, i deras nätverk, i skolan och på arbetsplatsen. Det är en svår uppgift men det går.

Som sagt, ämnet är stort och att sätta punkt är svårt. Vi kommer att få många anledningar till att återkomma. Nästa vecka fortsätter vi på samma tema och då tänkte vi ge dig ett exempel på en övning som kan hjälpa dig och dem runt omkring dig att minnas den du saknar.

Innehållet i denna text är till del baserad på Lars Björklunds och Göran Gyllenswärds bok Vägar i sorgen. En bok vi varmt rekommenderar till dig som vill läsa mer.

Med omtanke

Randiga Huset

PS. Glöm inte att maila dina frågor och förslag på teman till [email protected]

Part of a global movement.

Last week I (Catharina) had the privilege to go to Ekskäret in the Stockholm archipelago together with my worldwide Change Leader colleagues in the Reach for Change program. It was a great mix of culture and nationalities. The level of creativity was high when struggling to overcome language barriers.

Our projects are very different from one another but what we all share is a strong will to improve children´s lives. What really struck me was that even though the conditions in our countries are so different the challenges we face are quite often the same; how to reach our target groups, how to find funding, how build a successful organisation and how to achieve social impact.

It will take some time to let all the impressions sink in. I feel very humbled by the work we all do and very enthusiastic to be part of a global movement with the power to create change. In 2012 our work improved the life conditions for 600.000 children and 4.600 opinion leaders were engaged. I am looking forward to seeing what we can achieve in 2013. Thank you Reach for change for believing in us and making it possible!

Thank you all for making me laugh (a lot!), contributing to important insights and for enriching my life.

All the best!

Catharina
Randiga Huset, Sweden

Fast forward in i vuxenlivet

Ett vanligt problem vi möter hos de barn som förlorat en nära anhörig är att de tar ett ansvar som inte står i relation till varken mognad eller ålder. Det kan yttra sig på många sätt och förekommer i alla åldrar. Det brukar märkas i de små detaljerna. De är sällan tydliga men är man uppmärksam finns det ofta ledtrådar att gå på. Några av dessa ledtrådar kommer vi in på snart men först några ord om varför det är viktigt att ha denna kunskap.

Att ett barn som upplever en förlust mognar fortare än sina jämnåriga kamrater är inget konstigt. Det finns händelser i allas liv som påverkar vår mognad. Som vuxna måste vi göra vårt bästa för att bidra till att barn får vara barn så gott det går och då är det viktigt att ha en förståelse för att detta problem kan uppstå så vi kan vara lyhörda för barnens behov och signaler.

Det som händer när barnen känner ett ansvar i och för en svår familjesituation, förutom att det är en tung börda att bära, är att deras egen process kan bli fördröjd. Vi ser ofta hur barnens sorg kommer tydligast till uttryck när den efterlevande föräldern/föräldrarna har kommit en bit på väg och är hyfsat stabil. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom detta är svårt att säga. Det sker oftast inte på ett medvetet plan. Troligtvis har beteendet sina rötter i människans mest grundläggande existentiella behov av att säkra sin överlevnad. Som vi varit inne på tidigare i ”Döden finns” är barnets främsta oro vid ett svårt besked att ytterligare förluster skall drabba familjen. Kanske är det därför barnet medvetet eller omedvetet skyddar föräldern/föräldrarna från dennes/deras smärta och försöker bidra till att avlasta känslomässigt och praktiskt. När föräldern/föräldrarna visar tillräcklig stabilitet kan barnet känna ökad tillit till att de kan hantera situationen och ta över ansvaret.

Ledtrådar

Med risk för att verka tjatig… vi är alla olika! När det gäller ledtrådar är vårt bästa tips att försöka vara uppmärksam och lyhörd.

Vad är det barnet gör?
Vad är det barnet säger?
Vilka är de ord och handlingar som fyller ut mellan raderna?
Hur skiljer sig deras beteenden nu från beteenden innan dödsfallet?
Hur skiljer de sig från sina jämnåriga kamrater?

De två senare frågorna är extra knepiga eftersom det är naturligt att ett barn förändras av en så omvälvande händelse. Likaså att de får en mognad som vännerna saknar. Ser man till barnets handlingar kan man kanske hittar vissa mönster som kan knytas till ett för stort ansvarstagande.

Här är några exempel:

-Många barn blir omhändertagande. De pysslar om sina familjemedlemmar och hemmet. I grunden är detta en fin egenskap som är värd att uppmuntra. Det man bör vara vaksam på är varför barnet gör detta? Ser de det som sin uppgift att hålla koll på kylskåpets innehåll, att räkningarna betalas, att familjens logistik fungerar, att hemmet är städat och att alla är vid gott mod… osv?

- Kanske stannar de hemma istället för att träffa vänner. Det behöver inte betyda något. Kanske är det ett beslut de faktiskt föredrar i stunden. Men upprepas det i kombination med t.ex. omhändertagande kan det stå för att barnet ser det som sin uppgift att finna till hands för familjen känslomässigt och praktiskt och därför inte har tid/möjlighet att vara tillsammans med sina vänner eller gå på aktiviteter som de tidigare uppskattat.

- Kanske avstår de från sådant som skulle innebära en utgift för familjen (fast de egentligen SÅ gärna skulle vilja gå på tivoli, få nya sneakers eller gå på kompisens kalas).

Hur kan du hjälpa barnet?

Det är så frestande när man sitter och skriver dessa inlägg att önska att man hade enkla lösningar på problemen. Tyvärr så finns det ingen quickfix. Vi kan bara dela med oss av vår kunskap, vår erfarenhet och vårt stöd i att finna de sätt om passar bäst för dig och din familj. Dock vill vi gärna ge dig ett par råd på vägen.

-Ju bättre du mår desto större är utrymmet för ditt/dina barn att känna efter hur deras behov ser ut. Ta hjälp av familj, vänner, kollegor så att barnet ser att du får tillvaron att fungera. Låt dessa personer hjälpa dig praktiskt och låt dem vara ett stöd när du behöver prata. Detta ger barnet en signal om att du kan hantera situationen och det bygger tillit hos barnet.

-Var tydlig i dina samtal med barnet/barnen om att du tar ansvar för exempelvis hemmet och tala om för barnet att det inte behöver oroa sig.

- Var noga med att berätta för barnet att du kan och vill ta hand om dig själv och om barnet/barnen och att även om det är mycket som är jobbigt och svårt just nu så kommer det att bli bättre.

- Uppmuntra barnet/barnen att träffa vänner och delta i aktiviteter (var dock lyhörd för möjligheten att de ibland både vill och behöver vara hemma istället).

- Visa vad du känner. Genom att låta barnet se dig gråta visar du barnet att det är tillåtet. Det gör det lättare för barnet att visa sin gråt. Detsamma gäller skrattet! Det är gott att skratta så tillåt er att göra det de stunder då det är möjligt!

- Ta hjälp! Kontakta oss gärna på Randiga Huset så berättar vi om det stöd som finns utifrån de behov ni har i er familj.

Det är svårt att skriva dessa rader utan oro att de skall addera till alla de tankar och känslor du redan tampas med. Kom ihåg att de är skrivna med utgångsläget att du gör ditt allra bästa för det vet vi att du gör. Det är situationen som är svår!