”Nu måste du vara stark för mamma och pappa!” Ett uttryck i all välmening. Ett uttryck som komplicerar en redan svår situation.

Som barnens ”ambassadörer” kan vi inte låta bli och sträcka ut hakan och säga, varför då?
Det gäller inte bara syskonförluster utan alla barn som förlorar en närstående. Frågan är inte tänkt att provocera eller ge dåligt samvete. Förhoppningen är att den skall väcka en viktig tanke. Minst lika orimligt som det är att förvänta sig att de vuxna skall vara starka vid en svår förlust lika orimligt är det att förvänta sig det av ett barn. Det ligger i barnens natur att i möjligaste mån avlasta föräldrarna och de tar ofta ett stort ansvar både emotionellt och praktiskt. Det krävs så lite för att de skall ta på sig ännu mer… Det är viktigt att komma ihåg det.

Problemet med den omtanke som barnet möter i vuxenvärlden gentemot föräldrar i uttryck som ”Det måste vara så svårt för din mamma och/eller pappa”, ”Hur mår de egentligen?” är att den egna sorgen hamnar i skuggan. När fokus hamnar på föräldrarnas förlust är det lätt hänt att barnet tror att deras förlust inte är så viktig. Det kan skapa förvirring. Omvärldens reaktioner står i skarp kontrast till den egna upplevelsen.

Syskon kan vara extra utsatta då förlusten av ett barn ytterligare förstärker omvärldens känsla av empati för föräldrarnas förlust. Även om den som står vid sidan av förlusten av ett barn inte kan föreställa sig den sorg som föräldrarna går igenom finns det något inom oss som gör att vi kan sätta det inträffade i relation till våra egna liv. Vi kan förfäras av tanken vad det skulle innebära om samma sak hände vår familj. Denna identifikation kan ske på gott och ont för när man kokar ner saken till sin kärna är all sorg individuell och det viktigaste stödet är det som kommer av att lyssna till vad den sörjande behöver.   Till det goda kan vi ändå räkna förståelsen för att förlusten är enorm.

Att identifiera sig med de efterlevande barnens förlust är ofta svårare. Barnet har sämre förutsättningar att uttrycka vad de känner eftersom deras känslomässiga språk inte är fullt utvecklat ännu. Det kan i sin tur leda till att vuxna inte kan läsa av deras sorg. Som vi har varit inne på tidigare är barns sorg randig och det kan leda till missförstånd (ofta tror vi att barnen mår bättre än de gör eftersom de inte följer den vuxna sorgens mönster) och att barnens sorg hamnar i skymundan. Du som missat inlägget om den randiga sorgen kan läsa mer här: http://blog.reachforchange.org/randiga-huset/2013/05/14/den-randiga-sorgen/

Så vad kan vi som finns runt familjen göra för att vara till stöd?

- Vi kan hjälpa barnet att bekräfta sin förlust genom att fråga hur barnet mår, visa vår empati och vår omtanke för barnets situation ännu tydligare. När man känner sig osedd behövs det inte mycket för att känna sig bortglömd.

- Vi kan gå in som avlastning emotionellt (genom att lyssna) och praktiskt (fråga vad familjen behöver hjälp med, de kommer sannorlikt inte att be om hjälp!) för att ge föräldern/föräldrarna utrymme att sörja och hitta ork att hantera situationen.

- Vi kan vara en ”bonus” person i barnet/barnens liv som vill och orkar lyssna. Som kan ge barnet en paus från situationen i hemmet genom att hitta på saker.

Det finns självklart mycket mer man som utomstående kan göra. Det viktigaste rådet till dig som står  vid sidan och vill hjälpa till är, som vi var inne på lite tidigare i texten, att det är viktigt att utgå ifrån den sörjande familjens önskningar och behov. Men det återkommer vi till vid ett senare tillfälle.

Nästa vecka kommer vi att titta närmare på några av de teman som är centrala hos efterlevande syskon.

Med omtanke
Randiga Huset

Glöm inte att maila dina frågor och förslag på teman till [email protected].