Att vara kompis till den som går igenom en jobbig tid är inte alltid så lätt. Här kommer några tips och råd inspirerade av boken Dödsviktigt, skriven av Mia Berg.

Kom ihåg att du inte kan ta bort sorgen
Det finns inget du kan göra eller säga som tar bort det onda.
Det finns en hel del du kan göra för att det skall kännas lite bättre.

Våga fråga
Våga fråga din kompis om han eller hon vill prata om det som hänt.
Fråga om han eller hon vill att du skall vara som vanligt eller om du skall tänka på något speciellt.

Visa att du bryr dig!
Stanna kvar. Lyssna. Sitt bredvid. Vet du inte vad du skall säga – skriv.

Var det vanliga!
När inget längre är som förut är det skönt att få vara i det vanliga. Att gå på bio, leka, cykla…
Fråga gärna din kompis om hon eller han vill vara med när du/ni skall hitta på något. Kanske säger hon eller han nej för att orken tryter. Fråga igen och igen. Även om svaret blir nej ibland betyder det mycket att få bli tillfrågad.

Låt det ta tid!
Kom ihåg att sorg tar lång tid. Fråga gärna din kompis lite då och så om hon eller han vill prata om det som hänt. Räkna med att det som hänt kommer finnas i din kompis huvud under många år framöver.

Hitta ert eget språk!
Att prata om svåra saker kan vara svårt och det är inte alltid man hittar rätt ord. Kanske behöver du fundera en stund på vilka ord du kan använda.
Här är några exempel:

- Jag vet inte vad jag skall säga men jag tänker på dig!
- Vad var det som hände – vill du berätta?

Vilka är dina ”jag bryr mig om dig ord?”

PS. Hittar du inte de rätta orden går det oftast bra med en kram…

Med omtanke
Randiga Huset

Idag har vi en gästbloggare i Randiga Huset. Andreas Hasselberg. Han är pedagog och författare och har skrivit en bok som heter Himlen Suger. Mer om honom senare, här kommer hans text:

“Bör vi pedagoger i skolan göra något för barn i sorg, ingår det i vårt redan sprängfyllda uppdrag?
Redan i första kapitlet i läroplanen står det en rubrik som ger svaret på frågan. Rubriken lyder: Förståelse och medmänsklighet.  Ansvaret ska såklart inte helt vila på den enskilde lärarens axlar, utan detta är något som kommunerna måste ta på allvar. De måste ge sina pedagoger kunskap och utbildning i dessa bitar, annars kan vi i skolan aldrig stötta dessa barn fullt ut.

En sak är dock klar. Barn i sorg behöver nätverk för att kunna fungera. De behöver sin släkt, sina vänner och sjukvården, men de behöver faktiskt också trygga vuxna i skolan. Skolan är som ett andra hem för många barn och de spenderar oftast mer tid med oss pedagoger än de gör med sina föräldrar.  Jag är väl medveten om den arbetsbörda som ligger på en lärare idag, men att möta ett barn i sorg behöver till en början oftast inte vara så märkvärdigt.  Det kan räcka med lite extra förståelse om barnet agerar konstigt i en situation, det kan även räcka med en klapp på axeln eller bara ta sig tid att lyssna i fem minuter.

Egentligen börjar arbetet med att möta barn i sorg redan långt innan det jobbiga händer och här kan vi i skolan verkligen göra nytta. Vi kan våga uppmärksamma ämnen som cancer och döden. Vi kan samtala med våra elever och få dem att känna sig delaktiga. Genom dessa samtal så kommer eleverna kunna vara mer förberedda och lättare kunna relatera till det svåra i verkliga livet om de skulle bli tvingade att möta ett cancerbesked eller än värre, ett dödsbesked. Jag vet att det finns en rädsla bland vuxna att prata om detta i skolan eftersom man inte vet vilka tankar det sätter igång hos barnen. Jag tror att barn har dessa tankar oavsett och då är det bättre att vi möter dessa tankar med våra trygga vuxentankar.  Barn vill veta så mycket som möjligt, det är det okända som skrämmer mest.

Jag skrev boken Himlen Suger just för att jag upplever att vi är dåliga på att samtala med våra barn om döden och cancer.  Boken handlar om tioårige Fellan som mist sin mamma i cancer. Man får följa med i hans vardag och i de funderingar han har över det liv han och hans familj har hamnat i. Fellan lever med sin pappa och sin lillasyster Ellen och brottas med hur han ska förhålla sig till det faktum att hans mamma inte är med honom nere på jorden längre.

Jag hoppas att boken kan vara ett verktyg så att man kan närma sig dessa ämnen tillsammans med barn. Jag har läst boken för mängder av klasser och det har alltid varit ett väldigt engagemang och bra diskussioner, både under och efter högläsningen.  Min uppfattning är att barn inte har några problem att prata om dessa bitar, det är allt som oftast vi vuxna som tvekar inför att prata om det svåra.

Jag minns själv ett tillfälle när jag var ganska ny som lärare. Tidigt en morgon kom en av mina elever in till mig i klassrummet. Vi kan kalla henne Clara. Redan innan hon öppnade munnen såg jag att det var något allvarligt som hon ville berätta, hon hade liksom mobiliserat allt sitt mod för att våga komma fram till mig. Hon berättade med svag och tyst röst att hennes mamma hade fått bröstcancer och att hon nu ville berätta detta för klassen. Jag skruvade på mig och svarade henne att jag nog inte tyckte det var så lämpligt, utan rådde henne till att eventuellt berätta det för några av hennes närmsta kompisar på någon rast eller så.  När hon fick svaret såg jag på henne att allt det där modet som hon hade mobiliserat bara slocknade i hennes ögon, hon vände sig om och gick sakta ut från klassrummet. Första lektionen gick och vårt samtal gnagde inom mig. Jag såg på henne vilket svek hon upplevde det som, att jag inte hade vågat prata med henne om sin sorg. Vilken j*vla fegis du är Andreas, tänkte jag och gick och sökte lite stöd hos en äldre kollega till mig. Vi samtalade en stund och efter mycket om och men så bestämde jag mig för att hämta in Clara från rasten. Hon tittade tvivelaktigt på mig, men accepterade min förfrågan om att komma in och prata. När vi kom in sa jag till henne att jag hade ändrat mig. Vi ställde in mattelektionen och Clara fick berätta för sina klasskamrater om sin mammas sjukdom, kamraterna hade miljontals frågor om allt och längst fram där stod världens modigaste tioåring och försökte svara så gott hon kunde. Allt hon inte kunde svara på skrev vi ner och tog reda på tillsammans i klassen de följande veckorna. Vi ordnade även en loppmarknad och skänkte överskottet till Cancerfonden. Claras mamma besegrade sin cancer, men hade flera tuffa behandlingsperioder. Under hela sjukdomsförloppet så var Clara en ganska glad och välfungerande elev i skolan, jag tror aldrig att det hade funkat så bra om jag inte hade ändrat mig den där dagen.

Efteråt så frågade jag Clara varför hon ville vara så öppen med sin mammas sjukdom i skolan. Svaret blev, det var ingen som ville prata om det hemma så skolan var min enda chans.

Det är inte alla som är som Clara, utan mycket ligger i pedagogens initiativ. Förutom utbildning och mer kunskap så måste vi våga! Vi måste våga kliva fram och fråga, samtala och lyssna, respektfull tystnad duger inte. Jag skulle vilja se lite av det där modet Clara visade upp i varenda pedagog där ute i skolorna.  Bara genom det modet så kommer vi en bra bit på väg att hjälpa alla de barn som någon gång drabbats av sorg.

Snabbfakta
Namn: Andreas Hasselberg
Yrke: Grundskolelärare och författare
Bor: Stockholm, Södermalm
Aktuell med boken Himlen suger. Boken är tillägnad min mamma och alla andra mammor som någon gång drabbats av cancer. Min mamma besegrade sin cancer och för att flera ska kunna göra det så behövs mer forskning, därför känns det självklart för mig att en del av bokens intäkter ska gå till Cancerfonden.
http://www.idusforlag.se/himlen_suger